FILLA

jag känner att jag behöver skriva av mig nu, jag har försökt tusen gånger. men varje gång jag satt den sista punkten, suddar jag ut det.
varför?
jag kanske är rädd för att trycka på "spara & publicera". men det borde jag inte vara, för jag skriver aldrig något hemskt, om saker
jag inte borde skriva om, utan prata mellan 4 ögon om, nej det gör jag aldrig.
jag kanske känner mig så himla dum bara, jag har aldrig gjort det. det kanske inte bara är min grej.
ja, jag vet inte. men nu känner jag att jag verkligen behöver.
för varje gång jag då satt den sista punkten, känns det inte bra. jag tror jag måste våga trycka på "spara & publicera".
inte för jag vill höra ngt från andra att jag inte ska känna så och att jag har det så bra, för sånt blir jag bara irriterad på.
inte för jag bryr mig om någon läser det iheller, men jag vet ju alltid att vissa gör.
jag tror bara att jag längst in i mitt hjärta vill att andra ska känna lite hur jag också känner.
fast det är helt omöjligt, för ingen människa, kan sätta sig in i en annans människa känslor, aldrig!

nu har jag skrivit så mycket, och det har flögit så många tankar genom huvudet, att jag känner
mig mycket bättre. gladare på något sätt, men jag tänker ändå skriva det jag hade från början tänk skriva.
ja, det ska jag.

varje gång jag är med nicklas, när jag är vid honom, hör honom i telefonen eller ngt liknande, mår jag så himla bra.
ja, precis som en prinsessa kan man säga.
men varje gång jag inte är vid honom, hör honom eller så, ni förstår.
mår jag inte bra, jag får en klump i magen. en klump som jag inte borde ha.
jag är rädd när jag inte är med honom, känner mig hjälplös. undantryckt på något sätt.
inte för att jag blir det, det vet jag ju. men jag känner bara så.
och det är jobbigt.
och allt kommer bli ännu jobbigare nu när skolan drar igång igen. jag vill ju inte ens gå det.
jag vill bara ta studenten, jag vill ha den härliga känslan i kroppen, att jag har klarat mig igenom skolan.
men frågan är om jag verkligen kommer klara mig igenom den. jag vet inte. fall jag inte gör,
vet jag att jag kommer bli grymt besviken på mig själv. fan
Hotell och restuarang är verkligen ingeting för min del. jag menar, första dagen i ettan när vi var i ett kök,
jag stod som ett frågetecken! alla kunde allting, nästan iaf, och jag.. ja vad kunde jag? inte ett skit.
nu tänker ni, varför bytar hon inte linje eller ngt istället för att sitta här och pipa.
det är för jag inte vet vad jag vill egentligen, mer än frisör. och där platsar jag visst inte.
jag vet verkligen inte vad jag vill.
när jag valde till gymasiumet, så var det i sista sekunden, det var ngt jag slänge in bara för att få det gjort.
och för stunden kan jag säga det känndes bra, och under sommarlovet känndes det bra. när jag fick intagnings
brevet känndes det ännu bättre! men nu, var har den känslan tagit vägen? den är puts väck.
jag får väl bita mig i läppen, och le igenom två år.

nu tänker jag inte beklaga mig mera.
nu tänker jag vara glad för stunden, och se på allt bra i livet jag har.
som en pojkvän, som jag verkligen inte kan leva utan.
och om ni nu läser detta, har jag verkligen för engångs skull, vågat trycka.

måste låna ett citat från Josefin.
-mina fingrar bara flyger över tagentbordet som det vore en vals.
orden är ju inte direkt från henne, men innehållet i meningen är det samma.
jag kännde likadant, nu när jag skrev detta inlägget. och det var skönt.
och Josefin? tack. <3

nu är klockan 02.20
och jag har försökt sova en stund, men det gick verkligen inte. så jag skrev av mig lite, vilket vissa kanske har läst.
och jag vet det blev långt, kanske för långt?  skit samma, ingen tvingar någon att läsa. nu ska jag försöka sova, ihop
om att jag klurar ut hur jag ska göra idag för att somna.

puss